Lycklig

Då var det äntligen dags att få träffa lilla Milli. 


Jag var faktiskt lite nervös, så fånigt va? För inte bryr hon sig väl om så mycket mer än mat och sina föräldrar. Jag kände mig ovan att hålla i ett så litet barn också men glad och ödmjuk. Vilken känsla att se sin sons glädje och stolthet. 


Ja såklart mamma J:s också. Om jag kunde så skulle jag vara där ofta, ofta men avståndet gör så att jag begränsas. Ja nu fattar jag lite mer att jag är farmor på riktigt. Att familjen liksom fortsätter i generationer. Skrattade åt min sons tankar inför framtiden. Hon ska aldrig få gå på krogen... inte flytta hemifrån... ja ni fattar. Oron kommer med föräldraskapet. Som ett brev på posten, oundvikligt. Härligt och kärleksfullt.
Lördagen fortsätter här hemma med lite brödbak och sedan soffhäng med tv-underhållning. Ja så där på farmors vis ni vet

Kram Pia