Skratta eller gråta

Jag skulle kunna skriva en hel roman om det som händer på jobbet. Helt galna saker och roliga saker och dumma saker och elaka saker, fantastiska framsteg och utvecklingar. 



Om hur samhället har förändrats i barnsyn och om hur det kommer att bli i framtiden. Ja enligt min hypotes. Ingen djupare forskning på det. Jag tänker ofta på hur viktigt mitt yrke är och hur lågavlönad jag är. Precis som i alla inom vård och omsorgsarbeten. Numer tillhör vi utbildning faktiskt och inte barnpassning som väldigt många tror att jag sysslar med. Tänker på att samhället skulle stanna och förlamas om inte vi fanns. Vi som tar hand om det finaste när deras föräldrar jobbar. 



När jag åker hem varje dag så är min hjärna så full av dagens bestyr. Full av all den kärlek jag får, full av alla ord som sagts och full av en massa oro också. Hur ska det gå, hur ska det bli. Många varför också såklart. Jag som har varit med så länge, har liksom ett litet facit i handen. Jag vet konsekvensen av handling. Vet hur det kan bli om man gör si eller så. Av erfarenhet. Som sagt, jag är gammal och ska trappa ned lite nu. Släppa taget lite grann. Jag skulle ändå vilja skrika ut till alla föräldrar att:

Ta vara på tiden med era barn
Skapa rutiner och trygghet
Våga vara förälder och säga Nej ibland
Låt bli att ha dåligt samvete och muta era barn med prylar.

Ge dem er tid och kärlek.

Kram Pia