Veckan som gått har varit full av en massa känslor. Både privat och på jobbet.
Vi börjar med att min kollega blev vittne till ett fasansfullt självmord. Någon som hoppat framför tåget. Fasansfullt sorgligt och hemskt. Vilken känsla att ha på sin näthinna. Jag tänker på hur psykvården nog inte är den optimala. Här har jag massor av laddade känslor.
Ja sen så är det ju inskolning och hur många känslor är det inte i det. Barn som gråter hjärtskärande. Jag vet att det är så det måste vara och att det kommer bli bra. Jag har varit med förr. Men visst känns det lite tufft. Mer om mina känslor som pedagog. Jag är ingen mirakelmänniska men gör mitt allra bästa. Föräldrarna kämpar med sina känslor. Kämpar på för att verka starka och modiga när man ska lämna sitt barn på förskolan och gå. De gör kanske sitt allra bästa och ibland bubblar känsloflaskan över. Återigen en ny känsla man ska stångas med. Att bli lite attackerad för att allt inte är som vanligt i Coronatider som om det vore mitt fel. Jag suckar inombords sväljer gråten och vinkar hej då vi ses igen med ett leende till barnen.
Där inne bakom mig finns det 12 andra barn som pockar på uppmärksamhet. Som hällt ut alla pärlor, pluppar och plus plus över hela golvet. Som släpar ut en rullpall på gården, som bajsat pottan full och lite på sig själv. Som somnat i soffan och vägrar vakna. Hen får inte sova för sina föräldrar. Några som gråter för att andra gråter och för att jag kanske inte kramat dem lika mycket som jag brukar. Jag tittar på klockan, två timmar kvar tills dagens pass är över. Då känns det magiskt och helt underbart när någon säger. Ni vet att ni är hjältar va? Vilket bra jobb ni gör. Det var den känslan jag tog med hem. Satt och svalkade mig och lät tårarna rinna för det är ett bra sätt att bli av med stress på. Tänkte på att jag gör ett jäkla bra jobb.
Det är den känslan som gör att man glad i hågen och full av energi säger välkommen till barnen och föräldrarna på måndag. Säger godmorgon till sina kollegor och tänker. Det här kommer gå bra.
Kram Pia
Vi börjar med att min kollega blev vittne till ett fasansfullt självmord. Någon som hoppat framför tåget. Fasansfullt sorgligt och hemskt. Vilken känsla att ha på sin näthinna. Jag tänker på hur psykvården nog inte är den optimala. Här har jag massor av laddade känslor.
Ja sen så är det ju inskolning och hur många känslor är det inte i det. Barn som gråter hjärtskärande. Jag vet att det är så det måste vara och att det kommer bli bra. Jag har varit med förr. Men visst känns det lite tufft. Mer om mina känslor som pedagog. Jag är ingen mirakelmänniska men gör mitt allra bästa. Föräldrarna kämpar med sina känslor. Kämpar på för att verka starka och modiga när man ska lämna sitt barn på förskolan och gå. De gör kanske sitt allra bästa och ibland bubblar känsloflaskan över. Återigen en ny känsla man ska stångas med. Att bli lite attackerad för att allt inte är som vanligt i Coronatider som om det vore mitt fel. Jag suckar inombords sväljer gråten och vinkar hej då vi ses igen med ett leende till barnen.
Där inne bakom mig finns det 12 andra barn som pockar på uppmärksamhet. Som hällt ut alla pärlor, pluppar och plus plus över hela golvet. Som släpar ut en rullpall på gården, som bajsat pottan full och lite på sig själv. Som somnat i soffan och vägrar vakna. Hen får inte sova för sina föräldrar. Några som gråter för att andra gråter och för att jag kanske inte kramat dem lika mycket som jag brukar. Jag tittar på klockan, två timmar kvar tills dagens pass är över. Då känns det magiskt och helt underbart när någon säger. Ni vet att ni är hjältar va? Vilket bra jobb ni gör. Det var den känslan jag tog med hem. Satt och svalkade mig och lät tårarna rinna för det är ett bra sätt att bli av med stress på. Tänkte på att jag gör ett jäkla bra jobb.
Det är den känslan som gör att man glad i hågen och full av energi säger välkommen till barnen och föräldrarna på måndag. Säger godmorgon till sina kollegor och tänker. Det här kommer gå bra.
Kram Pia
Ni gör ett fantastiskt jobb! Är imponerad av er som jobbar på förskola/ fritids, något jag aldrig hade klarat av!
SvaraRaderaKram Gunilla
Det är ju ett tufft jobb under vanliga förhållanden och förstår att det är extra tufft just nu. Skönt att du kan ta till dig det positiva, fokusera på det! Kram Ulrika
SvaraRaderaJa ni gör ett fantastiskt jobb...förstår dina känslor och att det ibland blir för mycket av allt. Ett tänkvärt inlägg...
SvaraRaderaStor kram från Titti