Så kan det gå...

När man hoppar och far fram som en apa när man fyllt 58. Jag hjälpte nämligen till att måla sonen och sonhustruns hus. Tog ett baklängesskutt ner från bänken där på verandan. 

Ja då får man skylla sig själv att ledbandet i knät får sig en rejäl smocka. Järnspikar så ont det gjorde. Fast ännu värre när klockan ringde i morse. Jag har ju mobilen i köket och jag kom liksom aldrig fram. Jag höll mig i väggarna, haltade riktigt illa och ojade mig högt. Maken som ju inte är världens rappaste i benen kom fram långt före mig. Han kände sig som en Porsche som svischade förbi en höskrinda. Hans egna ord!  Ha Ha! Tur att man kan skratta åt eländet. 

Nåja nu sitter jag här fast inte för länge för då stelnar det till. Att jobba sittandes på huk eller vara rörlig hela dagen finns inte på världskartan. Bara att vänta ut skadan sa sköterskan annars skulle det bli sjukgymnastik. Tur att det finns smärtlindring. 

Bilderna har liksom inte direkt med detta att göra men lite faktiskt, ålderns höst ni vet. När blomningen är över ja då är det bara fröställning eller kapsel kvar. Ganska så vackert det med ändå. 

En får tänka så, lite positivt. Kärleken till livet helt enkelt.

Kram Pia