Gemenskap och utanförkänsla

 När man verkligen känner att man är en med andra, så kallad gemenskap, ja då är livet härligt. 

Som att bli accepterad av sitt barnbarn, känna sig som en i flocken. Nåja som på moln flyter dagen fram och så kommer den, skrällen eller känslan av att vara utanför. Att inte få vara med i gänget. Kanske töntigt av mig och småaktigt men, i "dessa tider" som man säger så kändes det lite tufft. 

Min målning som jag kallar Ensamhet

 Kan det vara så att man är lite extra känslig emotionellt? Kan man vara lättstött och tänka lite väl mycket på onödiga saker? Ja det tror jag faktiskt. 

Man har ett behov att tillhöra, vara tillsammans fast man kanske inte kan. Skickar en varm kram till alla.

Pia