Croque monsieur- fast glad ändå.

Hösten och jag är ingen bra kombination. Inte längre i alla fall. Jag är allmänt grinig och lättirriterad ständigt. Retar upp mig på saker och kan liksom inte få det ur kroppen. Tröttheten är ett faktum varje dag och all inspiration till att få något vettigt gjort försvinner liksom på vägen hem. Zoooombie! Ok jag surar som vanligt över makens val av mat, stackars han. 

Jag trotsar tom. mig själv genom att göra varma mackor med skinka och massor av ost. Toppar det hela med picklad rödlök och njuter av varenda tugga.

 Jo jag vet att jag inte äter kött eller helst inte äter vitt bröd heller. Det bara blev så. Kan man vara i trotsåldern kanske? 

Tjurar också över att kylen gått sönder samtidigt som jag förstår att det är en bagatell. Två av mina vänner har just mist sina fäder. Sorgligt och tragiskt. Jag har min pappa nära och han och jag träffas ofta. Vad är väl ett fucking trasigt kylskåp liksom? Om jag nu ska vara glad över något mer så har jag lyckats samla nästa års fröer i kaffefilter.  

Bra, jättebra. Jag är glad att jag snart ska krypa ner i nybäddad säng. Nopp inte min förtjänst alls. Glad över att jag inte är ensam. Glad att jag har ett jobb, glad att jag är frisk, glad att jag har barn, släkt och vänner, glad att jag finns.

Kram Pia