Så drog vi västerut, maken och jag. Eller ska jag kanske skriva Farfar och Farmor. Vi fick inbjudan att tillbringa helgen i en stuga vid en sjö i Västmanland. Klart man tackar ja till det. Vi stannade till vid Ekolsunds slott och värdshus på vägen dit. Ja vi hade matsäck med oss. Lite kaffe och kalla crêpes som vi intog bland ljuvligt blå cikoria.
Fint där men rysligt öde. Lite spöklikt faktiskt.
Fint där men rysligt öde. Lite spöklikt faktiskt.
Så mysigt. Bäst var ju att få umgås och rå om den här lilla sötisen. Får man säga så? Nåja den lilla goa ungen får man i alla fall säga.
Tiden går fort, från att vara pytteliten till att kravla runt och undersöka omgivningen. Så underbart att se hur barn utvecklas och formas. Älskar verkligen att se det både på jobbet och i familjen. Stort hjärta på det.
Så var det lite vardag igen, några dagars jobb innan det blir långledigt. Ska besöka barnbarn två också snart. Har det rätt så bra faktiskt.
Kram Pia
Åhh, vilken godis! De är allt för sköna, de små liven. Har nyss sett Barnmorskan i Eastend och jag blir alldeles knäsvag när jag ser de nyfödda! Vilka verklighetstrogna scener! Vill hålla och lukta på dem! Är det modersinstinkten som sitter kvar tro? Lyckliga du som har dem att snusa på och att hålla i famnen. Jag får vänta på barnbarnsbarn jag. Men där verkar det vara annat som är viktigare...
SvaraRaderaÖnskar dig en fin dag.
Kramar från Eva-Mari
Det är verkligen livets efterrätt dessa små gullungar.
SvaraRaderaKram Carin