Om vänskap och vårlycka

Jag har inte sådär jätte många riktigt goda vänner. Men jag har ändå några. Sådana man litar på och som man tror står där vid sin sida vad som än händer. Ja men ni vet. 


Ibland händer det att man kanske inte ses på ett tag, man kanske rent av inte ens pratat med varandra på länge. Men ändå så finns dom där. Jag önskar och hoppas att jag är någons sådan vän. Jag anstränger mig faktiskt för att vara just en sådan vän. Sen händer det att man får en kalldusch också. En vän som man litat på och anförtrott sig till verkar plötsligt inte vara så där äkta. Det händer något som får en att dra öronen åt sig. Det gör ont i själen måste jag erkänna. Svårt att veta hur man ska hantera sånt.  Jag läser en artikel om vänskap, intressant. 


Fast vad sjutton, mister man en står det tusen åter. Så brukade min Mamma säga till mig när jag var ung. Nu ska jag njuta av våren som äntligen kommit på riktigt. Dynor som ska ut och in igen. 


Löv och annat som ska krattas upp. Fast jag lyckades ställa krattan så den frusit fast i snön som rasat från taket. Ska försöka hacka fram den. Jag älskar ju att kratta. Jag blir galen om jag inte får kratta. Små vilostunder av lycka i solstolen. Den första fjärilen som fladdrar förbi och humlors surr. Härliga stunder i växthuset och doften av jord. Finns nog inget som slår just vårens ankomst.

Kram Pia