Hejsan!
Nu ska jag presentera några tjejkompisar eller ska jag kanske kalla dom för mina halvsystrar. Hi Hi, nu tog jag kanske i men mina föräldrar behandlar dessa bruttor ( flat coted retriver)som sina egna barn, nästan. Ha Ha! Ni vet frukost mackan och bästa platsen i soffan osv.
Här är Smulan
och här har vi Ronja.
Smulan är yngst, bara 7 år och är en riktig busfia. Ronja är gammal och trött snart 14 år. Jag gjorde ett besök igår i ett underbart vinterväder. Jag tänkte mig en eftermiddagsfika med Pappa men först så gjorde vi en liten utflykt hundarna och jag, jag ville ta några bilder.
När jag skriver liten så är det precis det det var. Skynda dig att öppna grinden nu.. ja, ja... jag gör så fort jag kan.
Fortare snälla..
Smulan far fram som en virvelvind. Svårt att fånga henne på bild.
Ronja är mer sävlig och långsam.
Gå före ni, jag kommer känns det som om att hon säger. Dom myser i snön, rullar sig och somliga skuttar som en galning i den vita kylan.
De gör sina behov, nosar lite här och där. Såja, ska vi gå in nu? Japp vi går in och stänger in två snöhögar i tvättstugan. Nu får ni torka lite medans vi tar en kopp kaffe.
Jag kan verkligen sakna livet som hundägare, som matte till en trogen vän. Dessa hundögon.. ja och en tass i sitt knä eller en hundpuss. Bläää jag gillar inte hundpussar, vet vart den tungan nyss har varit. Fniss! Men ändå. En trogen vän. Vår labrador Pysen bodde hos oss i 13 år trots makens allergi. Ja han tog sprutor så kallad hypersensibilisera och vi kunde ha hundar ett tag.
Vi hade också en Finsk spets och även en drever en kort period. Så småningom så fungerade det inte längre Upprepade lunginflammationer och astma gjorde att vi fick ta bort våra kära vänner. Men just att ta en hundpromenad varje dag är något som liksom sitter i. Går bra utan hund också även om det är ensamt.
♥♥♥♥
Medans jag skrev detta i morse så insjuknade Ronja och vi åkte till veterinären där hon fick somna in. Tänk vilken tur att jag var där i går och så bra det känns nu.
Kram Pia
Här är Smulan
och här har vi Ronja.
Smulan är yngst, bara 7 år och är en riktig busfia. Ronja är gammal och trött snart 14 år. Jag gjorde ett besök igår i ett underbart vinterväder. Jag tänkte mig en eftermiddagsfika med Pappa men först så gjorde vi en liten utflykt hundarna och jag, jag ville ta några bilder.
När jag skriver liten så är det precis det det var. Skynda dig att öppna grinden nu.. ja, ja... jag gör så fort jag kan.
Fortare snälla..
Smulan far fram som en virvelvind. Svårt att fånga henne på bild.
Ronja är mer sävlig och långsam.
Gå före ni, jag kommer känns det som om att hon säger. Dom myser i snön, rullar sig och somliga skuttar som en galning i den vita kylan.
De gör sina behov, nosar lite här och där. Såja, ska vi gå in nu? Japp vi går in och stänger in två snöhögar i tvättstugan. Nu får ni torka lite medans vi tar en kopp kaffe.
Jag kan verkligen sakna livet som hundägare, som matte till en trogen vän. Dessa hundögon.. ja och en tass i sitt knä eller en hundpuss. Bläää jag gillar inte hundpussar, vet vart den tungan nyss har varit. Fniss! Men ändå. En trogen vän. Vår labrador Pysen bodde hos oss i 13 år trots makens allergi. Ja han tog sprutor så kallad hypersensibilisera och vi kunde ha hundar ett tag.
Vi hade också en Finsk spets och även en drever en kort period. Så småningom så fungerade det inte längre Upprepade lunginflammationer och astma gjorde att vi fick ta bort våra kära vänner. Men just att ta en hundpromenad varje dag är något som liksom sitter i. Går bra utan hund också även om det är ensamt.
♥♥♥♥
Medans jag skrev detta i morse så insjuknade Ronja och vi åkte till veterinären där hon fick somna in. Tänk vilken tur att jag var där i går och så bra det känns nu.
Kram Pia
Underbart inlägg och underbara hundar. 14 år är en hög ålder för en flatte, men lika sorgligt och ledsamt när man än mister dem. Kram Annika
SvaraRaderaVilket fint inlägg och förstår att du saknar dina hundar. Det blir väldigt tomt när de 4-benta går bort. Vilken tur att du fick träffa Ronja en sista gång.
SvaraRaderaKram Carin
Vilken fin hyllning, men så sorgligt.
SvaraRaderaHa de gott. Kram, Catarina