onsdag 10 maj 2017

På stormigt hav.

Ja men ungefär så känns det nu. Jag är ute i ingenmansland med ingen som helst aning om vad som väntar ett tag framöver.

 Jag vet inte var jag är eller vart jag ska. Det är iskallt och tusen miljoner tankar far runt i skallen. Då kommer jag att tänka på alla flyktingar som flyr från trygghet, nja kanske inte precis men det kanske var en sorts trygghet någon gång ändå. Flyr till vad? Man vet inte riktigt, vet inget om hur det ska bli och dessutom inte kan språket eller känner till kulturen dit man kommer.

 Som en båt på öppet hav som glider fram bland vågorna mot okänt mål.  Skrämmande tankar för mig som behöver struktur och ordning. Skakar av mig oron och tänker att det kommer ordna sig, att det kommer bli bra. Jag drar filten upp över öronen, blundar och sover bort en stund. När jag vaknar igen så skiner solen och orosmolnen är borta för jag har det bra. Jag klarar mig och det ordnar sig, självklart gör det det. Ja i alla fall för mig. Jag kommer inte bli utvisad på öppet hav till ingen trygghet eller till krig. Nej jag kan känna mig trygg. Jag har tur jag.


Kram Pia

3 kommentarer:

  1. Hej Pia,

    Ja, allting är relativt och när vi ställer våra egna situationer i relation till de som inte har något (som flyktingar) så har vi det rätt bra ändå. Men man ska ändå inte förminska och sopa bort sin egen oro för våran verklighet är ju våran verklighet och den måste man också få ta på största allvar för att må bra.

    Nu vet jag ju inte vad din situation handlar om, men kram till dej...och det mesta brukar ordna sig till slut. Svåra situationer kan ibland vara livets sätt att styra oss in på en annan väg :-)

    Kram, Anneli

    SvaraRadera
  2. Tänkte precis skriva lite samma som Anneli, ovan... att man inte "måste" förminska sin egen oro, för det är ju ändå en oro du går och bär på. Det är DIN oro för att du inte riktigt vet vad DU kommer hamna... eller vilken väg du ska ta. Vet inte riktigt vad det handlar om, men antar att det har med ditt föregående inlägg att göra. Klart man måste få vara orolig, men samtidigt är det kanske sunt att inte gräva ned sig i sin oro, utan att faktiskt veta om den och kunna hantera den, som du ju verkar kunna göra :) Jag har också gått och funderat på en del saker inför hösten, hade gärna sett att jag kunnat gå ner till 60% och jobbat tre dagar/vecka. Tyvärr gick inte det att lösa rent schemamässigt, och jag hade som plan att säga upp mig och jobba som vikarie. Men så blir det en del andra förändringar på jobbet, och jag trivs ju och känner att jag "behöver" vara kvar en termin för mina kollegers skull. Så kommer jobba 75% och har fått ok att sluta riktigt tidigt på torsdagar när jag ska öppna och så är jag ledig fredagar som nu. Jag testar så, så får vi se ;)
    Önskar dig all lycka med dina val och funderingar.
    Kram/Maria

    SvaraRadera
  3. Precis som dom andra skrivit att sin egna oro är inget man kan förminska. Hoppas verkligen att det löser sig för dig och att det blir bra.
    Kram mamma c

    SvaraRadera

Tack för dina ord och tankar.